Ord av bön till fadern
Din himmelske Fader älskar dig och vet vad du behöver, och han vill att du ska tala med honom i bön. Be till honom och ingen annan. Herren Jesus Kristus befallde: “I [måsten] alltid bedja till Fadern i mitt namn.” (3 Nephi ) När du gör det till en vana att komma till Gud i bön, lär du känna honom och kommer allt närmare honom. Vi fortsätter vår vandring för att lära oss bättre att be så som Jesus har lärt oss.
Vi måste be så som han har lärt oss. Jesus vill att hans lärjungar inte skall vara som hycklarna som står och ber i gathörnen för att människorna skall se dem jfr Matt Jesus vill inte ha något hyckleri. Den sanna bönen är den som sker i samvetets och hjärtats fördolda: outgrundlig, synlig bara för Gud. Jag och Gud. Den skyr falskhet: med Gud kan man inte låtsas. Det är omöjligt, inför Gud fungerar inga knep, Gud känner oss som vi är, nakna i samvetet, och man kan inte låtsas.
I roten på dialogen med Gud finns en tyst dialog, som ett möte mellan blickarna hos två människor som älskar varandra: människans och Guds blickar möts, och detta är bön. Att se Gud och låta Gud se oss: detta är att be. Men trots att lärjungens bön är helt förtrolig blir den ändå aldrig instängd. I samvetets hemlighet lämnar den kristne inte världen utanför sin kammares dörr.
Hela påvens katekes - Fader vår 6. Allas vår fader
Den kristne bär i sitt hjärta människor och situationer, problem, många olika frågor, och bär dem alla i bön. Tänk efter, vad är det som saknas? Ett ord. Ett ord som alla är måna om i vår tid — men kanske i alla tider. Inte mitt namn, mitt rike, min vilja. Till och med människans mest grundläggande böner — som den att ha mat för att äta sig mätt — är alla i pluralis. I den kristna bönen ber ingen om bröd för sig själv: mitt dagliga bröd, nej, vårt dagliga bröd, bönen är för alla, för alla världens fattiga.
Det är något viktigt som Jesus lär oss, glöm inte det. För det finns ingen plats för individualism i dialogen med Gud. Man skryter inte med sina egna problem som om vi vore de enda i hela världen som lider. I bönen bär den kristne fram alla svårigheterna hos människorna som lever i den kristnes närhet. När kvällen kommer berättar han för Gud om det lidande han mött den dagen. Han bär fram inför Gud många ansikten, vänskapliga och fientliga.
Han jagar inte bort dem som farliga distraktioner. Om man inte märker att man omkring sig har många som lider, om man inte grips av de fattigas tårar, om man vänjer sig vid allt, då betyder det att ens hjärta Hur är det? Nej, värre: det är av sten. Varje gång han märkte att någon var ensam eller hade ont i kroppen eller anden, kände han ett starkt medlidande, som ett modershjärta. Det är vad som driver den gode samariern att närma sig den sårade mannen vid vägkanten, tvärtemot de andra som hade ett hårt hjärta.
Vi kan fråga oss: när jag ber, öppnar jag mig för ropet från alla dessa människor som är nära och långt borta? Eller tänker jag på bönen som ett slags bedövning, för att få vara i lugn och ro? Jag ställer frågan, var och en får svara sig själv. I det fallet har jag fallit offer för ett fruktansvärt missförstånd. Förvisso skulle min bön inte längre vara en kristen bön. Det finns människor som inte tycks söka Gud, men Jesus låter oss be också för dem, för Gud söker dessa människor mest av allt.
Jesus kom inte för de friska utan för de sjuka, för syndarna jfr Luk — det vill säga för alla, för den som tror sig vara frisk, är det i själva verket inte. Om vi arbetar för rättvisan känner vi oss inte bättre än andra: Fadern låter sin sol gå upp över goda och onda jfr Matt Fadern älskar alla! Låt oss lära av Gud, som alltid är god mot alla, inte som vi som bara förmår vara goda mot några som vi tycker om.
Hela påvens katekes - Fader vår 2: En bön som begär i förtröstan
Bröder och systrar, helgon och syndare,vi är alla syskon som älskas av samme Fader. Och vid livets afton skall vi dömas på kärleken, på hur vi har älskat. En kärlek som inte bara är sentimental, utan medlidsam och konkret, enligt evangeliets regel — glöm den inte! Så säger Herren.